Text av Erika Ohlsson publicerad i Sans nr 3 2019
”Hade jag levt i början på förra eller förrförra seklet hade jag förmodligen anslutit mig till modiga kvinnosakskvinnor som Fredrika Bremer, Ellen Key och Elin Wägner, vilka kämpade mot dåtida orättvisor.
Bremer lyckades till exempel påverka riksdagen att 1858 tillåta ogifta kvinnor att ansöka om att bli myndiga, och gick i egen hög person till självaste konungen och ansökte om att bli myndig. Wägner var bland annat engagerad för kvinnlig rösträtt, som faktiskt vid den tiden mötte stort motstånd även hos kvinnor. En lång och utdragen kamp resulterade dock till slut, 1921, i det första andrakammarvalet med allmän rösträtt för både män och kvinnor.
Men i dag, i samtidens Sverige, där målet redan är uppnått i den betydelsen att jämställdhet råder enligt lag och att därmed kvinnor och män har lika möjligheter och rättigheter, kan det tyckas föga relevant att fortsätta med denna form av kvinnokamp.
För att fortfarande uppfattas som relevant, har feministrörelsen därför letat upp nya problemformuleringar. Inte genom att fortsätta att slåss för lika möjligheter, där det faktiskt skulle behövas, bland kvinnor vilkas rörelsefrihet inte hämmas av svenska lagar – utan av religiösa patriarkala strukturer. I stället har nutidens svenska feminister valt att koncentrera kampen på utfall, främst på arbetsmarknaden.
Olikheter i utfall får i sin tur motivera en strid ström av skattefinansierade genuskonsulter som ska garantera att utbildningar från förskolor och uppåt präglas av uppfattningen av att kön är en kulturell, social konstruktion som har mycket lite med biologi att göra. På det sättet hoppas rörelsen på sikt kunna ändra på utfall och därmed komma till rätta med exempelvis det lönegap mellan män och kvinnor som man på falska grunder påstår existerar.
Svenska Medlingsinstitutets rapport för 2017 visar att män har cirka 11,7 procent högre inkomst än kvinnor. Det är dock statistiska uppgifter som behöver kompletteras med ett resonemang kring vilka faktorer som påverkar resultatet. Skillnaden som uppstår beror dels på att alla typer av jobb har räknats med, och därmed jämförs till exempel civilingenjörer med undersköterskor. Dels påverkas resultatet av att även deltidslöner räknats in och att undersökningen inte har justerats för om undersökningspersonen har en arbetsledande position eller ej.
En av de viktigaste orsakerna till lönegapet verkar därmed vara att män och kvinnor med samma möjligheter, frivilligt har valt olika yrken och branscher och att kvinnor valt att jobba mer deltid. Det är ju ingen hemlighet att en civilingenjör tjänar mer än en undersköterska och ändå väljer många kvinnor att arbeta som undersköterskor – och därmed påverkas utfallet ifråga om löneskillnader.
Vad är det då som gör att kvinnor och män söker sig till olika utbildningar och yrken?
Naturligtvis har inte alla kvinnor eller män samma intressen och vi är alla olika individer, men respektive kön har biologiska likheter som grupp. Både arv och miljö spelar in i varje aspekt av människans utveckling. Den manliga och kvinnliga genetiska koden är till ca 99 procent identisk. Denna enprocentiga skillnad påverkar dock varje enskild cell i våra kroppar. Allt från neuronerna som överför perception, tankar, känslor och sinnesstämning till nerverna som registrerar smärta och välbehag.
Inom organisations – och arbetspsykologi hänvisas ofta till modellen ”Big Five”. Teorin tar upp fem viktiga ”personal traits” eller ”personlighetsdrag” relaterade till arbetslivet. Omfattande forskning har visat att personlighetsdragen skiljer sig signifikant åt mellan män och kvinnor, och att de spelar in för såväl val av karriärväg som hur vi förhandlar och hur mycket vi bryr oss om att göra karriär.
Ett av dessa personlighetsdrag är ”agreeableness” vilket bland annat innebär att personen tycker om att vårda och ta hand om andra. Kvinnor har i flera studier visat signifikant högre grad av denna egenskap, som därmed kan vara en av faktorerna till varför fler kvinnor än män lockas till yrken inom vård och omsorg.
Det kan tyckas fel i sig, att de yrken kvinnor oftare väljer såsom undersköterska eller förskolelärare tjänar mindre än en civilingenjör, men vi lever i en marknadsekonomi där utbud och efterfrågan sätter lönerna. Ett sätt att utjämna skillnaderna mellan dessa olika yrken skulle kunna vara – att använda alla de åtskilliga miljarder av våra skattemedel som läggs på sådant som genuskonsulter, där det eftersträvade resultatet om lika utfall på intet sätt är givet, och i stället lägga pengarna på att höja lönerna för underbetalda kvinnodominerade yrken.
Den återkommande diskussionen kring att det skulle förekomma ett könskrig på arbetsmarknaden har blivit en av feminismens grundpelare och att det därmed även finns något slags systerskap där kvinnor håller ihop. Forskning har dock visat att konkurrensen till stor del är intra-sexuell. De komplikationer och konflikter som uppstår mellan män och kvinnor beror snarare på att vi är biologiskt är programmerade att dras till varandra genom attraktion – vilket ofta leder komplikationer när relationen av någon anledning inte blir av, eller inte fungerar längre.
Risken med samtidens feministiska rörelse är att den tenderar att bli kontraproduktiv genom att den cementerar bilden av kvinnan som gnälligt offer. Att påstå att det pågår ett könskrig gör knappast män mer intresserade av att anställa eller inleda en relation med en kvinna.
Att sedan förneka det biologiska inflytandet på hjärnan, är att inleda en kamp mot vår egen natur. För att landa i en sund diskussion om män och kvinnor i och utanför arbetslivet behöver vi acceptera fakta, som att vi är olika rent biologiskt.Om vi accepterar detta, öppnar sig i stället möjligheter att använda våra skilda egenskaper för att komplettera varandra och hitta optimala sätt att komma överens och samarbeta på.”
Text av Erika Ohlsson publicerad i Sans nr: 3 2019
För förfrågningar och boka tid hos Erika skriv till: info@erikaohlsson.se
.
